I natt drömde jag att Ing-Marie (ja ni vet hon svenska/engelska-läraren på boland) tvingade mig att läsa en skittråkig bok. Hon liksom satt och kollade på mig hela tiden för att jag skulle läsa. Och när hon såg att mina ögon stannade någonstans så sa hon, på svengelska såklart, read emma, read. Uuuh..

Sitter för tillfället och kollar på klipp från Extreme Makeover Plastic Surgery... Jag förstår dem som råkat illa ut, eller annat som påverkat deras utseende, men dessa människor kanske bara skulle behöva prata med någon?

Dom får lixom helt nya kroppar och ansikten, eftersom att dem är så onöjda med sina tidigare ansikten och kroppar. Sen på "hemkomstfesten" står deras ungar och släktingar med samma jävla drag som personen hade innan sin makeover, och alla klappar händerna och tycker att det är heeeelt otroligt. Vad ger det för jävla självkänsla till barnen i samma familj? FATTAR NI INTE ATT ERA BARN ÄRVT ERA DRAG? Men man är ju mänsklig, så man fortsätter att kolla, och förundras över vilken otrolig förändring de ändå har genomgått...

Men herre gud, stå upp för er själva lite grann va? Jag är så jävla vacker precis som jag är. Inse, man lever ett liv, en gång, och du är född till att se ut såhär. Vem fan bryr sig om att åldern tagit ut sin rätt i slutändan? Och förstå mig rätt... Jag är inte emot plastikoperationer för fem öre, men man kanske ska tänka efter några gånger extra innan man sätter sig under kniven? Speciellt, om man har barn. Fyfan jag vill att man ska se att vi hör ihop som en familj, att mina barn har mina respektive "pappans" drag. (Pappan, ja, jag har faktiskt träffat mannen i mitt liv, och kommer våra ungar att vara en tusendel så fina som Andreas, kommer de att vara världens vackraste!)

Idag har jag jobbat hela dagen, i morgon blir det halvdag och samma sak blir det på lördag innan man beger sig mot storstaden stockholm. Fyfan va den staden är stor.